En illustration till boken. Både dimma och blodrött delar starka besläktade egenskaper. Dimmans brus ger förstärkt perception men utan konvergens till det konkreta annat än när vi luras av något eller det lilla vi faktiskt ser. Vad vi ser akiverar ovanpå neuroner i grupper redan avfyrande av dimman men utan riktning. I dimma ser vi därför skarpare. Vår perception kliver upp några steg och det är vackert.
Blodrött fäster vår uppmärksamhet. Det är den entydiga konvergensen där både ögon, perception och sensation riktar in sig. Hela kroppen vrider sig när det är oväntat tills vi vet om det är blod eller kanske en vacker kvinna i rött romantiskt förstärkt.
Vid Check Point Charley blev benen tysta.
Varför söka frihet i dimma när hundskall ekar och huvudet värker?
Vi stänger ögonen och försöker minnas.
Vi öppnar dimm-förstärkta ögon och muren visar oss blodet av alla den dödat.
- Du är ett offer till mig och om en stund är du död. När du dött fanns du inte innan och blodet är mitt ovanpå min redan lödigt röda yta.
- Jag har varit lödigt röd många år. Efter lödigt röd är varje offer ingenting. Bara din smärta och att jag blir lite tjockare.
Och muren ljög inte. Det kan visas genom att skatta känsloreaktionerna varje uppräkning av antalet döda i Syrien ger. Just nu tror jag de flesta i säkerhet ofta inte riktigt bryr sig åtminstone inte jämförbart med lite längre tillbaka innan antalet döda ännu inte var lödigt röda. Efter det är det vanligt och normalt utan akut risk här. 15 000, 20 000, 25 000... Fortgår det i samma takt är det samma som gången innan, och efter några sådana gånger filtreras det semi-automatiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar